LIVET

Jag vet inte vilken år som klår detta i händelser. Jag tror inte att det finns något av mina 22 år som kommer upp i denna nivån. Det har varit det hemskaste året än så länge och det året som har fört med sig mest möjligheter och utveckling. Det började med att jag tog tag i min utbildning igen, bytte skola och pluggade upp några gymnasieämnen på distans igen. Nu har jag bara två stycken kvar som kommer ske parallellt med min andra utbildning. Det blir hårt, 125% studier är inte att leka med. Men 100% av dem är faktiskt Speldesign. Jag har redan gått lite mer än en månad i skolan och känner inte ens av tröttheten som brukar förgöra min motivation under hösten, jag blir snarare mer pepp för varje vecka som går. Och för varje vecka som går ser jag utvecklingen, får ett mål och går i mål, vecka ut och vecka in. Deadline hit och deadline dit. Jag har äntligen hittat rätt.

Dagens grej är att Boyen är laglig med ett eget hästpass, vaccinerad och fin i alla sina fyra ben. Don Don är fin i hull och glad men hans framknän är lika illa fortfarande även om vi har hoppats på ett mirakel. Generalens avbrutna huggtand läker fint och är inga problem alls. Vetrinären har varit här, förstår du. Och Casper fick "utan anmärkningar" på hela sig av vetrinären i Alingsås. I helgen kommer han troligen hem! :)

Imorgon 16.20 ska jag till min tandläkare, jag hoppas att de säger att jag har otroligt mycket tryck i mina käkar pga tänder och det är helt därför jag har huvudvärk. Jag orkar inte springa runt med en molande huvudvärk. Så steg 1 med att bemästra mitt liv igen har börjat. Snart ska jag ringa Miroi också och bestämma en tid för att skriva slutprov. Lessheten hänger otroligt hårt över mig och vägrar försvinna vad jag än gör. 

Jag tycker om mitt liv. Denna känslan är den bästa som någonsin bott i mig, nackdelar finns men fördelarna är för stora och bra för att det är värt att ge upp. Min känsla är enkel att förstå. Jag har i lite mindre än en vecka varit singel igen, under den veckan har jag fått igång mina livsnödvändiga saker. Gå upp i tid, äta frukost, ut och springa, plugga och pyssla med rummen jag bor i. Med kaffepauser och googlande har jag mina CP-mongos på msn som gör att jag böjer mig dubbel av skratt innan jag återgår till plugget. Mitt liv känns fullständigt och utan påfrestningar av att behöva känna något. Jag lever i en bubbla av mig själv, de som underhåller i koncentrerade mängder, skogen och det är allt jag behöver för att nå mina mål. Mitt liv är enkelt. Det jag inte har jag kan jag hitta väldigt fort genom att bara åka iväg en kväll och festa med ett gäng människor, inte så svårt. 

Jag satte mig och planerade efter min lilla morgonstund, nu ser det ut som så att min första lediga helg är månadskiftet juli-augusti och den är bara ledig om jag har pengar till Sonisphere och inte åker till Emmaboda den helgen. Vecka 32, första veckan i augusti, är återigen rätt hård med slutprov i samhäll och första inlämningen i religon. Så fullt upp igen.

Jag måste:

[ VEGA ] säger: 

Efter mycket om och men så börjar det ta form. I Svenska B väntar jag bara på slutresultatet på provet för betygsättning och nästa vecka blir det slutprov i Naturkunskap A, då är 50% av mina kurser kvar. Jag är 3 små ämnen ifrån en högskolebehörighet nu, målet syns klart och tyligt. Envisheten och energin är stark som titan och jag trivs. Efter jag fick iväg och klarade av (alla inlämningar i) Svenska B så lättade allting. Jag är inne i en loop av att komma framåt, om jag tappar bort mitt liv en stund gör inget bara jag får detta gjort en gång för alla. I runt 5 år har jag kämpat för det, 5 år av skolor jag slutat av hälsoskäl, hoppat av och börjat på utan att få det jag behöver för att kunna gå vidare. Nu är jag snart där. Snart!

Jag tänker spy galla över lärarna, Svenska B-lärarna som jag har på distans. Min kurs började bra, jag tog hemma alla inlämningar för att ha på Usb-pinnen ifall jag blir av med internet eller något annat som kan tänkas hända. Jag kollade igenom alla inlämningar (1-5) och noterade att jag skulle behöva olika böcker och behövde se om jag kunde hitta böcker om genmanipulation då detta var ämnet jag skulle skriva om i inlämning 5. Jag hittade till och med en bok som en polare hade som hette något i stil med "genmanipulation, för- och nackdelar". Great, tänkte jag. 

Det enda jag har kvar på min lista är att klara mina gymnasieämnen och få hit alla mina möbler och saker så jag kan slänga nyckeln till Rådis och avsluta kapitlet: Nässjö. Dessvärre så går studierna rätt hårt på mig och det är inte den ordningen som jag trodde det var heller. Jag har visst två kurser samtidigt fick jag reda på förra veckan då jag var försenad med inlämning 1 på natur A, som jag inte börjat med. Så det suger. 

Det är väldigt mycket som händer igen. VÄLDIGT MYCKET. Jag kan inte mer än att göra en lista över det så:

Jag är trött som stryk. Jag saknar uppvaknandet av min Axboklocka, den funkar verkligen. Jag var lite skeptisk, men inte längre. Den gör inte underverk men den gör något. Nu stänger jag av mobillarmet  utan att vara fullt vaken och är cptrött tills jag fått i mig morgonkaffet. Så störande, hädanefter om jag ska vara borta mer än några dagar ska jag ta med den.

Annars har jag kommit på en sak till. Jag har så svårt att hantera folk som inte sköter det jag tilldelar dem. Om det handlar om att tvätta två tröjor under tiden jag hjälper till med annat eller att ge djur mat två gånger och blandar ihop maten pågrund av bristande koncentration spelar ingen stor roll, jag blir lika irriterad och arg ändå. Lämnar jag över ett ansvar med tydliga anvisningar förväntar jag mig att den som ska utföra det följer anvisningarna, vet man då med sig att man är glömsk eller förvirrad så får den säga till om att jag ska skriva en lapp. Jag ska inte komma tillbaka och se att jag måste göra allting själv för att få det gjort och få det rätt. Sätt dig in i situationen såhär: Du har jättebråttom av någon väldigt bra anledning och ber din sambo eller inneboende om att diska disken som kommer börja mögla och dra till sig bananflugor annars, vilket du säger. När du kommer tillbaka efter några dagar har disken börjat att mögla och det är flugor överallt. Dessutom så har det kommit dit ny disk. Visst skulle du bli irriterad?
Jag förstår inte hur vissa människor tänker. Jag förstår inte heller hur jag kan bli så arg att jag får ofrivilliga ryckningar i hela nyllet, skakar som ett cp för en sådan sak. Eller det är precis det jag förstår,  hur andra inte förstår hur irriterande det är för mig gör det bara ännu värre. Och just min ilska går hand i hand med min rastlöshet och energi. Det går bara att lugna på två sätt:
1. ta tag i problemet och sen göra det som det var meningen att jag skulle gjort från början.
2. ut och spring bort den största delen av ilskan för att sedan i lugnare humör ta tag i problemet.

Jag vet med mig att jag är lättirriterad och för andra  blir arg över småsaker. Men dessa småsaker brukar ha någon koppling till att jag ska ta ansvar för andra som inte kan ta ansvaret själv. Jag kan ge en hjälpande hand om någon ber mig att hjälpa dem av annat än ren lathet, jag kan hjälpa folk med diverse kriser som olösta kan tynga ner och försvåra kontakten med personen. Men jag tänker inte dra någon annans lass, jag tänker inte lägga energi på folk som inte tar tag i saker. Sen att jag blir kallad elak, känslokall och gud vet vad, det bryr jag mig inte om.

Jag hjälper mina vänner för att jag tycker om att ha dem. Vänner gör livet roligare, men inte om de mår dåligt. Och mitt liv ska vara roligt så det är självklart att jag gör vad jag kan för dem. Sen kommer det tider då jag har fullt upp med att fixa mina egna saker och eftersom jag kan säga stopp så gör jag det. Om jag inte kan bidra med något till mina vänner så säger jag det och ger eventuella människor som kan ge dem hjälp. Jag har inte ork, vad ni än tror om mig, att jag har över till vem som helst och dess problem.

23 MARS
Jag är fullt medveten om mitt känslostadie. Att tröttheten har övergått i ett behov av att luta mig mot någon när jag kollar på en film. Att slippa slåss mot att inte bli rastlös dag ut och dag in. Det kommer inte finnas någon som står ut med mig som jag är nu. Eller så gör det. Frågan är fortfarande om jag känner mig villig att ge upp delar av min ensamhet, släppa in folk. Åh, jag måste släppa in folk. Jag måste veta, eller lära mig igen, hur man gör det på ett intressant sätt utan att det praktiska och sakliga är störst. Problemet är bara att det finns ingen att göra detta med. Jag har ingen som står mig närmast. Eller det har jag säkert egentligen. Bara jag ger mig tusan på att se det.

24 MARS
Hur kan man ha en bra självkänsla och hur kan man bygga upp den under tiden som dagen går? Att ändra på sina uttryck tycker jag gör en stor skillnad. Jag var just med om att en medmänniska uttryckte glömska i form av "Åh, vad dum jag är. Nu glömde jag ju..." och min första reaktion var att tänka att han var dum som glömde det. Att negativt betona sig själv i sådana uttalanden borde påverka sättet man ser på sig själv och sättet som andra ser på en.
Det är samma sak som att sätta upp mål för sig själv med att säga "innan jag somnar måste jag ha gjort klart arbetet". Det låter tvingat och det framkommer inget positivt med att bli klar med det. Att istället uttrycka det i form av "jag skulle vilja bli klar med arbetet så jag kan vakna utan att vara stressad imorgon". Att motivera sig på det viset tar ingen kraft mer än tankekraften och ger så mycket.

Så idag tänker jag såhär,

- Jag vill ut och gå trots att det blåser mycket ute och är kallt för att jag inte mår bra av att sitta still.
- Jag vill kunna läsa igenom en del av inlämningen och känna mig nöjd med den på ett sådant vis att jag får det visat för mig att jag klarar av att plugga såhär.

Det slog mig igår när jag förberedde för veckan i skogen. Det jag kommer göra i Svenska B på distans är mer informationsgivande och utmanande. Jag pluggar det på 50% och det kommer behövas om jag ska sluka information i denna utsträckningen. Men vad i fan gjorde jag egentligen i ett halvår i svenskan på folkhögskolan? De enda stunderna där det kändes lärorikt var när jag skrev min egna historia och det jag kan ha lärt mig minns jag inte. Det var inte lustigt att jag lessnade. 

[ CAHS ] säger: god morgon förresten 

Jag tänkte spotta ur mig något nu. Efter fem utskott som ligger och inte närmar sig att bli publicerade. Det händer lite ändå. Mina dagar handlar om att bli av med energi, göra något vettigt och gå upp i tid på morgonen. Och kolla mailen, vilken dag som helst kanske det kan komma ett mail som säger "du är antagen". Då börjar det igen, lite väl försenat för att hinna i mål i tid dock. MEN VAD FAN, det löser sig! 

I torsdags blev min vilodag. Det verkade behövas. Både i fredags och lördags red jag Don Don, mammas fd travare (25år) och han är galen. Jag fick ingen lugn stund. Det handlade om att hålla honom sysselsatt varje sekund för att inte tappa kontrollen. Hjärngympa och träning, helt perfekt. Jag fick nog en blodad tand, för nu vill jag ta in hästen och ut och rida igen. Det är så typiskt för mina perioder. Massa hästar och mindre datorer. Massa datorer och inga hästar. De fyller olika behov, mina små intressen. 

Tisdag:

Självklart var min kurator sjuk också. Alla mina kontakter med psykmottagningen hamnar på is, men jag håller ihop mig till vansinne. Synd att inte ha någon att bolla mitt huvud med dock. 

Denna dagen är bara helt knixig. Jag har suttit med frukost i 1½h och kommer inte längre än halvägs genom de tre olika försöken. Nu är det en smoothie med en dubbel dos frukt i och precis så flytande att det går att applicera supa-häva-skillz på den. Tycker dock att det är helt otroligt hur det går så illa med frukost. Jävla obalanserade år, inga mönster är som de ska. De små humörsvängningarna gör hur de vill, på något vis känns de mer tjejiga än sjuka. Men det kan vara påhitt och kvarlämnad ångest sen hösten också. Jag orkar inte bry mig, det brukar komma ikapp mig tillslut.