LIVET

möblera om övervåningen och städa den

plocka ur diskmaskinen

plocka in i diskmaskinen

städa upp bland de nya hästsakerna

plocka ur diskmaskinen

Onsdag:

upp vid 7, ut med hästarna i hagen

letande efter trädkojeträd

stallsysslor och vedintagning

elda i helvetesmaskinen

åseda och inköp av mat och arbetshandskar

laga mat

städa upp efteråt

släpa vatten till djuren

Planerna för torsdag är:

kaffe vid 07.30

ut och mocka i stallet och ta in hästarna

10.00 prata med hovslagaren

ta Don Don på en ridtur (galningen)

ta Boyen på en ridtur (mindre galning?)

elda

märka ut träd till att bygga kojan i

märka ut träd att såga ner för att bygga kojan med

följa med mamma till vetrinären med hundvoffo

om vädret och vägarna tillåter: ut och spring!

För första gången på väldigt längre känner jag mig trött. Så underbart.

Jag har skrivit listan för min packning, jag trodde det skulle bli en ny helvetespackning men det verkar inte som det. Bara 5 böcker, en laptop, papper och kläder fördelat på två väskor. Enda problemet skulle isåfall bli om mina spänningar blev värre inför morgondagen, men jag tror inte det. Nu har jag lyckats att äta och jag har avbrutit Chlorella-kuren tills jag återfår stabiliteten i matintaget. Tråkigt med tanke på att det inte var så långt kvar, men jag vägrar att rena mig och råka utveckla ett farligt hälsotillstånd samtidigt. Hursom! Jag åker imorgon vid 15, är i skogen runt 17 och kan börja fixa mina rum. 

Jag har lite punkter jag ska försöka med:

- hjälpa föräldrarna med morgonsaker som att ta ut hästarna

- ta in ved och elda i huset så det är varmt

- hålla stallet i ordning

Vilket borde göra att jag kan få igång min kropp så jag blir hungrig och kan bli av med överskottsenergi. Förhoppningsvis hänger pappa med på att låna ut sin verkstad till mig så jag kan gå loss på spånskivor med färg, men man vet aldrig. Det låter som att jag har en massa planer, jag vet inte hur mycket jag kommer hinna. Vem vet, jag kanske känner att jag måste stanna kvar en vecka till för att få koll på vad som händer. Det finns iallafall ingen bättre tillflyktsort än Hulu.

Och för resten av dagen har jag gått på ren desperat ilska och aggro, att jag inte har varit dryg och jävlig handlar mest bara om att jag har hunnit gå ifrån datorn och att Rådis inte har varit hemma och råkat trycka på någon av de tusen knapparna som förvärrar allt. Det var en stund då jag fick flytta min hammare sen fixarfredagen utom räckhåll innan jag skulle dra den i närmaste motståndaktiga yta. Annars är jag rätt lugn av mig, när jag inte går på adrenalin :D

Imorgon åker jag eventuellt hem till föräldrarna efter kuratorn vid 11. Det ska bli skönt, de kan detta med att låta mig hämta upp mig själv och möta mig halvvägs. Det verkar inte finnas något stopp på denna sortens kamp, det irriterar mig och det peppar mig. Det har också blivit lika tydligt igen med mina kortare mönster och jag vet så väl att min kurator vill höra om dem. Med tanke på senaste frågor om genetik och mönster. Haha, otroligt. Jag vet vad hon kommer säga, jag vet vad jag inte vill höra. Självkännedom är en jävel.

Samma insikter, hela tiden. Jag undrar när jag ska börja kämpa för att ändra på just dem. Nu ska jag försöka bli människa för dagen igen.

I nuläget vill jag bara ta en cigg, dra igång någon bra musik och sätta mig bekvämt vid det andra skrivbordet och plugga. Dra upp persiennerna, öppna ett fönster lite, en kanna kaffe, vässa pennor, åh, inte stå still.

Hihi, en glädjekick av att byta skola, från flummigt till blodigt allvar. Jag har flera utmaningar framför mig, deadlines, prov, inlämningar. Och jag ska sköta allting hemifrån, allt. Nu kommer jag kunna vilja träffa folk igen i fler avseenden än att supa huvudet av mig. Åh! Mysigt!

"Alltså sömn, eller ligga i sängen och försöka sova, sån jävla grej. Jag tänker fan whina en stund- en sån grej som att inte kunna sluta vara arg. Jag blir ju bara argare och argare för varje minut. Nu kom jag även och tänka på detta med folkhögskolekvot och gymnasiekvot. Och vad fan är det med alla som inte fattar vilka ämnen jag måste ha och inte ha för att få behörighet? Ska jag för enkelhetens skull behöva plugga om de ämnen jag har nu för att kunna söka in på ett vettigt vis? Och vad ska jag söka in på? 

Och vaddå, jag orkar inte med alla dessa som ständigt ska tro saker om mig. Sluta bry er, sluta försöka hjälpa mig. Jag vet vilka jag ska vända mig till och vänder jag mig inte till dig så, bad for you. Jag har flera ansikten, flera olika sätt att tackla saker på och jag kan använda alla. Jag kan vara jävligt otrevlig om något är ur balans eller om jag är tvingad till att göra något när jag är påväg mot något annat. Och allt som oftast blir jag dryg om jag anser att jag inte behöver eller ska höra på det någon säger. Och jag läser av folk för mycket och för lite, jag vet att jag hamnar i lustiga situationer av den anledningen. Jag vet i princip det mesta om mig, så håll era kommentarer på er sida av ert kranium. 

Jag vet inte om jag är klar ännu, men jag hoppas det, jag har inte ork att hålla på att vända tillbaka dygnet hur länge som helst." 

- skrivet natten till idag

Ilskan ja, det ligger och gror och pyr. Och jag kom på varför det gör mig så sur att folk uttalar sig om saker. I det stora hela är det min familj som förstår mig bäst, har sett alla mina sidor och har smakat på min ilska, vrede, känslokyla, ångest, tårar och livsglädje. I dagsläget vet jag att jag har en vän som kan hänga med i svängarna, som har varit med och sett och upplevt. Den enda som inte någon sekund tvivlar på min kapacitet att genomföra det jag har i bakhuvudet. Det är en självklarhet för mig att gå till mig själv om råd före alla andra och att sedan gå till mina föräldrar för att få det bekräftat eller en till synvinkel på det. Det är så det funkar och det är så jag vill ha det. Jag är inte ens redo för att släppa in folk.

Jag visar inte mina bästa sidor, mina starka sidor, dag ut och dag in för det ger inte mig det jag behöver. Däremot gillar jag att läsa på och förbättra sidorna. Och folk kan komma och be om min hjälp och jag kan ge den om det känns som jag fullt ut kan engagera mig. Jag vill inte ge dåliga råd för att jag har en dålig dag. Jag vill inte enbart sitta och använda/ge kognitiv empati för att jag inte orkar med att lägga in den känslomässiga. Jag kan däremot alltid tvinga fram vad situationen behöver om jag kan gå därifrån utan att bära ett tugnt lass.

Det är precis därför man måste fråga om jag har tid, om jag har ork att lyssna. Jag fick lära mig att säga stopp till mina vänner när jag var mindre för att jag inte kunde bära deras ångest med min egna, det är nog det viktigaste jag lärt mig och jag håller hårt i det.

Jag vet att jag borde träna mer, men vädret ute tillåter inte springrundor. Jag borde sätta mig och plugga på "hur man är snäll" så jag slipper höra gnäll om att jag är otrevlig. För jag är inte otrevlig, jag är bara kortfattad och tydlig och vill få onödiga samtal överstökade. Jag vill lösa mitt problem med gränser och plats. I en bok stod det att den intima zonen var 15-45 cm, det kan stämma ibland. För det mesta är den viktigaste zonen på denna sidan av mina dörrar och jag vet inte vad det är som gör det. Om det bara är den enkla grejen med att jag behöver ha min bubbla och utanför den är det en annan värld. Att i bubblan veta att jag kan vara mig själv (utan mask, utan några ansträngningar) och ingen kan störa det. Jag tycker inte om att dela mitt liv, att behöva ge någon nånting av det jag har. Att då ha en inneboende gör att jag måste jobba mer med min egna syn på plats. Att lösa saker inom mig själv kan jag men när det kommer till att förklara, visa, berätta tar jag för givet att den jag pratar med ska förstå vad jag säger när jag säger det och ta mig på orden. Jag har mött på så många människor som inte kan ta mig på orden, som börjar tycka synd om sig själva innan jag förklarat färdigt och därav frågar om saker jag redan berättat under tiden de inte lyssnade. Jag är lat när det kommer till saker som att förklara mig på. Lättast är att göra en comic med lite skratt mitt i allt det allvarliga, över mitt liv, över vem jag är, över hur jag är och lämna fram det till de som gnäller. Kajsa-bibeln.

Jag tar mig framåt för att jag mår bra att vara självgående, jag tar mig framåt för att det inte är lätt och uttråkande att ta sig vidare. Jag vill inte bli av med alla små grejer som ställer sig i vägen. Vad ska jag då lägga energi på om dagarna? Jag tycker inte om att inte få genomgå processen att be om hjälp om jag behöver den. 

Nu har jag slut på pengar. Eller inte egentligen, jag har pengar undanlagda. Men jag vill inte ha någon annans pengar, jag vill inte ha någons hjälp med mat. Jag har gröt, jag får skylla mig själv om jag super bort mina pengar. Och är jag döende innan jag får pengar (på torsdag) kan jag ta av mina undanlagda. Men jag vill stå mitt kast, jag vill ta min skit. Konsekvenser, hur ska man annars lära sig?

Och i fredags och lördags hade jag så bra snack med farsan om beteende. Han ställde frågan om hur jag känner inför att bli behandlingsassistent, och ja, vad känner jag?

Så det blir Miroi igen, distansstudier. Jag tänkte på det först igår och idag på morgonen ville jag bara gå bort och skriva in mig och börja mitt pluggande. Nu är jag mest rastlös och vill ha en bok att läsa in. Ett ämne att göra klart. Ett till ämne att slänga i min hög med redan klarade ämnen. Att få bestämma min egna struktur, att ha frihet att lägga upp mina dagar för att komma ihåg så mycket som möjligt. Att ha en dålig dag och kunna ta en längre frukost för att vid passande tidpunkt kunna plugga den tiden som behövs. 

Jag är pepp igen och jag ska inte prova gå på folkhögskola en gång till.