LIVET

Jag vet att jag borde träna mer, men vädret ute tillåter inte springrundor. Jag borde sätta mig och plugga på "hur man är snäll" så jag slipper höra gnäll om att jag är otrevlig. För jag är inte otrevlig, jag är bara kortfattad och tydlig och vill få onödiga samtal överstökade. Jag vill lösa mitt problem med gränser och plats. I en bok stod det att den intima zonen var 15-45 cm, det kan stämma ibland. För det mesta är den viktigaste zonen på denna sidan av mina dörrar och jag vet inte vad det är som gör det. Om det bara är den enkla grejen med att jag behöver ha min bubbla och utanför den är det en annan värld. Att i bubblan veta att jag kan vara mig själv (utan mask, utan några ansträngningar) och ingen kan störa det. Jag tycker inte om att dela mitt liv, att behöva ge någon nånting av det jag har. Att då ha en inneboende gör att jag måste jobba mer med min egna syn på plats. Att lösa saker inom mig själv kan jag men när det kommer till att förklara, visa, berätta tar jag för givet att den jag pratar med ska förstå vad jag säger när jag säger det och ta mig på orden. Jag har mött på så många människor som inte kan ta mig på orden, som börjar tycka synd om sig själva innan jag förklarat färdigt och därav frågar om saker jag redan berättat under tiden de inte lyssnade. Jag är lat när det kommer till saker som att förklara mig på. Lättast är att göra en comic med lite skratt mitt i allt det allvarliga, över mitt liv, över vem jag är, över hur jag är och lämna fram det till de som gnäller. Kajsa-bibeln.

Jag tar mig framåt för att jag mår bra att vara självgående, jag tar mig framåt för att det inte är lätt och uttråkande att ta sig vidare. Jag vill inte bli av med alla små grejer som ställer sig i vägen. Vad ska jag då lägga energi på om dagarna? Jag tycker inte om att inte få genomgå processen att be om hjälp om jag behöver den. 

Nu har jag slut på pengar. Eller inte egentligen, jag har pengar undanlagda. Men jag vill inte ha någon annans pengar, jag vill inte ha någons hjälp med mat. Jag har gröt, jag får skylla mig själv om jag super bort mina pengar. Och är jag döende innan jag får pengar (på torsdag) kan jag ta av mina undanlagda. Men jag vill stå mitt kast, jag vill ta min skit. Konsekvenser, hur ska man annars lära sig?

Och i fredags och lördags hade jag så bra snack med farsan om beteende. Han ställde frågan om hur jag känner inför att bli behandlingsassistent, och ja, vad känner jag?