LIVET

Först så somnade jag efter Shrek 2 inne hos Slemmo, vaknade av våra tre ihopsamlade väckarklockor och tog min mobil, stängde av alarmet och somnade om i fosterställning inne i min säng igen. När jag vaknade var klockan nio och Slemmo var inte vaken så jag masade mig bort till hans rum och berättade tiden och att han kanske försovit sig. Jag måste ge honom cred för morgonens kraftansträngning, min inneboende äger.

Jag kom inte iväg alls till skolan. Jag masade mig tillbaka till min säng och min bok och läste vidare tills jag orkade och hade en plan för dagen. Den bestod av att dra igång en kanna kaffe, glo på Heroes och Californication, käka frukost och ha min mattebok på bordet för att slänga en blick på det då och då. Jag måste nå förbi mitt mattehinder och detta verkar som ett relativt bra vis. Nu är klockan 13 och det enda kvar på dagens schema är att börja med tvättandet. Vi har idag och imorgon uppskrivet på listan utanför tvättstugan, så jag måste inte tvinga mig ner. Vilket är jävligt bra, för min kropp är så trött. Mina ögon är så trötta. Min ordning är så ur funktion.

Det ska bli så skönt att sitta fast ute i skogen i helgen. Inga människor på 2km. Jag och djuren. Jag och mina tekniska prylar. Jag och en öppen spis. Jag tror att det kan vara precis vad jag behöver. Jag tror visserligen att jag skulle behöva en längre paus från alltihopa och verkligen få vila upp mig, hitta motivationen, hitta tillbaka till det jag är (glad, studsig, galen, underhållande, okrävande, oklängig, oberoende). Folket runt omkring mig uppfattar nog inte att jag inte trivs, att jag vill sätta mig i en skrubb och försvinna en stund. Tröttheten är för utspridd på för lång tid, jag är för nedsatt under för lång tid. Om detta är en normal svacka som folk snackar om så är det knappt en svacka längre. Jag visar för mycket symptom. Och jag vet inte hur jag ska bryta detta mönstret. Jag har bara kraft i en dag att revoltera emot detta innan jag inte kan hålla ögonen öppna längre. Jag kan se på mig själv från ett annat perspektiv och det jag ser gillar jag inte, snarare beteendemönstret.

LIVET, ät min röv. Våra ombytta roller äter röv. Du ska inte påverka mig på detta viset, jag har skapat mitt liv till det jag vill och hur jag vill leva det. Vad fan tror du att du sysslar med egentligen?

Klockan halv nio, en omstart för datorn som varit på i 2-3 veckor. Man vill INTE se detta. Visade sig tack och lov att Demonen ville boota från min USB-spelare. FAIL. Efter skolan ska jag kolla bios.
Plus detta har jag sovit i tre dåliga timmar och drömt om boken jag läser de timmarna jag sovit. Trots en dos koffeintaletter är jag helt lost och skulle behöva samla mig och stanna hemma och samla mig och åka till skolan.

Jag är inte peppad. Detta kan inte bli en bra dag.

Mina papper jag skrev ihop till kuratorn är mer info om mig än vad någon kan komma på, även kuratorn. Jag sa min kedja som började med trötthet och slutade med mina absolut "värsta" minnen. Och med det menar jag inte att jag tycker att de är jobbiga. Bara att det bottnar där för att de sista punkterna fortfarande hänger kvar i mina beteendemönster. ANYHOW, ytterligare ett möte för att konstatera att jag kan mig själv och alltid hinner reda ut mina frågetecken innan alla andra. Däremot skulle det vara svårt utan mina föräldrar.

Så jag har ångest lite då och då.
Så jag är trött rätt ofta.
Så jag skärmar av mig från människor.
Så min kropp låser sig av rädsla när en fågel flyger förbi.

Vad kan någon göra för att förenkla mitt liv? Inget. Jag behöver inte ha det enklare. Jag behöver bara ha det roligare. Och eftersom jag ändå är inne på avskyvärda förklaringar för saker som "jag känner mig lika peppad till skolan som en våldtagen brud känner sig peppad till att gå på en oupplyst stig för andra gången" så kommer här dagens:

"Jag får kramp i fingrarna av detta tangentbordet, varje tangent är som att trycka in en flaska i en oskuld." Dvs jag orkar inte skriva mer, it hurts. dessutom får jag ont i mina överarmar och jag luktar svett sen min march av att missa bussen till kuratorn, tre gånger (utanför lägenheten, utanför willys, stortorget).

även om jag från och till har varit vaken en timma och därmed borde känna hur dagen håller på att utveckla sig så gör den inte det. den slänger snarare ett nytt täcke över mitt huvud. jag ligger återigen en inläming efter, plus att jag inte fattar den. jag avskyr hösten. och allt jag vet är att jag inte är i position till att klaga. jag får plugga hårdare om jag inte fattar. oftare, hårdare, fråga mer, gör mer, knip käft och plugga. motivationen är noll och jag är trött. högskolan om ett år verkar längre bort ju mindre som händer per timme, jag vet inte hur jag ska lösa det. det påminner återigen om alla mina skolavhopp, jag är inte nöjd och jag vet inte hur jag ska göra mig nöjd.
 
det löser sig, det vet jag. jag löser alltid allting på något vis. men det verkar bara så handlingsförlamat i nuläget.

jag skippade skolan. jag klappade katten, somnade. skulle lägga mig och tänka, somnade. hela tiden, somnade. nu har jag suttit en meter från tvn i två timmar och spelat underbara underbara gow2. jag ringde mamma innan, för att få klaga över min trötthet. mer och mer tecken för varje stund som går att detta inte är en normal trötthet. detta är lesshet, inte trötthet. varifrån vet jag inte. skolpress? jävla jävla. mitt huvud är en flaskhals av press. matten går cpdåligt, mitt bästa ämne går cpdåligt. fysiken klarar jag inte, omprov och inlämningar jag missar. lesshet, bara? jag kan likaväl sitta med skyhög feber eller panikångest och tolka det som lesshet, jag vet inte bättre än så. jag vill inte veta bättre än så. jag hör inte vad mitt huvud vill säga mig. jag uppfattar inte varför jag är så trött. det är svinto i min hjärna, hårt, elakt och fluffigt. jag hatar saker man inte kan ta på.

Jag är kajsas absoluta frågetecken.

Min kropp är trött. Det är en brännande känsla i hela mitt huvud, står jag still för länge känns det som att benen ska vika sig. För att hålla mig på benen måste jag röra mig. För att hålla trycket under kontroll handlar det om att aldrig vara still. Jag var still en stund i veckan, jag hamnade långt in i sängen, i hörnet under mina kuddar. Den natten vaknade jag med en fet ångest och hyperventilerade. Jag trodde det handlade om fysikprovet, och ja, det släppte efter jag gjort det.

Nu kommer det stora "men". Det har inte släppt helt. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att ordna upp allting igen. Fysiken håller en jävla pistol mot mitt huvud, matten håller en jävla pistol mot andra sidan av mitt huvud. Ytterst irriterande.

Det är lördag, Rådis kommer hem på söndag igen, säkert nångång på kvällen. Tilldess vill jag ha organiserat igen. Jag orkar inte med allt snurr. Alla saker. All o-ordning. Jag vill ha mina pengar, jag vill fixa min ordning. Jag vill ha hyllor i min hjärna. En för mig. En för skola. En för vänner. En för diverse. Med luckor. Kedjor. Hänglås. Jag vill ha en hylla till min tv och för mina papper.