LIVET

"Alltså sömn, eller ligga i sängen och försöka sova, sån jävla grej. Jag tänker fan whina en stund- en sån grej som att inte kunna sluta vara arg. Jag blir ju bara argare och argare för varje minut. Nu kom jag även och tänka på detta med folkhögskolekvot och gymnasiekvot. Och vad fan är det med alla som inte fattar vilka ämnen jag måste ha och inte ha för att få behörighet? Ska jag för enkelhetens skull behöva plugga om de ämnen jag har nu för att kunna söka in på ett vettigt vis? Och vad ska jag söka in på? 

Och vaddå, jag orkar inte med alla dessa som ständigt ska tro saker om mig. Sluta bry er, sluta försöka hjälpa mig. Jag vet vilka jag ska vända mig till och vänder jag mig inte till dig så, bad for you. Jag har flera ansikten, flera olika sätt att tackla saker på och jag kan använda alla. Jag kan vara jävligt otrevlig om något är ur balans eller om jag är tvingad till att göra något när jag är påväg mot något annat. Och allt som oftast blir jag dryg om jag anser att jag inte behöver eller ska höra på det någon säger. Och jag läser av folk för mycket och för lite, jag vet att jag hamnar i lustiga situationer av den anledningen. Jag vet i princip det mesta om mig, så håll era kommentarer på er sida av ert kranium. 

Jag vet inte om jag är klar ännu, men jag hoppas det, jag har inte ork att hålla på att vända tillbaka dygnet hur länge som helst." 

- skrivet natten till idag

Ilskan ja, det ligger och gror och pyr. Och jag kom på varför det gör mig så sur att folk uttalar sig om saker. I det stora hela är det min familj som förstår mig bäst, har sett alla mina sidor och har smakat på min ilska, vrede, känslokyla, ångest, tårar och livsglädje. I dagsläget vet jag att jag har en vän som kan hänga med i svängarna, som har varit med och sett och upplevt. Den enda som inte någon sekund tvivlar på min kapacitet att genomföra det jag har i bakhuvudet. Det är en självklarhet för mig att gå till mig själv om råd före alla andra och att sedan gå till mina föräldrar för att få det bekräftat eller en till synvinkel på det. Det är så det funkar och det är så jag vill ha det. Jag är inte ens redo för att släppa in folk.

Jag visar inte mina bästa sidor, mina starka sidor, dag ut och dag in för det ger inte mig det jag behöver. Däremot gillar jag att läsa på och förbättra sidorna. Och folk kan komma och be om min hjälp och jag kan ge den om det känns som jag fullt ut kan engagera mig. Jag vill inte ge dåliga råd för att jag har en dålig dag. Jag vill inte enbart sitta och använda/ge kognitiv empati för att jag inte orkar med att lägga in den känslomässiga. Jag kan däremot alltid tvinga fram vad situationen behöver om jag kan gå därifrån utan att bära ett tugnt lass.

Det är precis därför man måste fråga om jag har tid, om jag har ork att lyssna. Jag fick lära mig att säga stopp till mina vänner när jag var mindre för att jag inte kunde bära deras ångest med min egna, det är nog det viktigaste jag lärt mig och jag håller hårt i det.