LIVET

Mina papper jag skrev ihop till kuratorn är mer info om mig än vad någon kan komma på, även kuratorn. Jag sa min kedja som började med trötthet och slutade med mina absolut "värsta" minnen. Och med det menar jag inte att jag tycker att de är jobbiga. Bara att det bottnar där för att de sista punkterna fortfarande hänger kvar i mina beteendemönster. ANYHOW, ytterligare ett möte för att konstatera att jag kan mig själv och alltid hinner reda ut mina frågetecken innan alla andra. Däremot skulle det vara svårt utan mina föräldrar.

Så jag har ångest lite då och då.
Så jag är trött rätt ofta.
Så jag skärmar av mig från människor.
Så min kropp låser sig av rädsla när en fågel flyger förbi.

Vad kan någon göra för att förenkla mitt liv? Inget. Jag behöver inte ha det enklare. Jag behöver bara ha det roligare. Och eftersom jag ändå är inne på avskyvärda förklaringar för saker som "jag känner mig lika peppad till skolan som en våldtagen brud känner sig peppad till att gå på en oupplyst stig för andra gången" så kommer här dagens:

"Jag får kramp i fingrarna av detta tangentbordet, varje tangent är som att trycka in en flaska i en oskuld." Dvs jag orkar inte skriva mer, it hurts. dessutom får jag ont i mina överarmar och jag luktar svett sen min march av att missa bussen till kuratorn, tre gånger (utanför lägenheten, utanför willys, stortorget).