2009
Jag vet inte vilken år som klår detta i händelser. Jag tror inte att det finns något av mina 22 år som kommer upp i denna nivån. Det har varit det hemskaste året än så länge och det året som har fört med sig mest möjligheter och utveckling. Det började med att jag tog tag i min utbildning igen, bytte skola och pluggade upp några gymnasieämnen på distans igen. Nu har jag bara två stycken kvar som kommer ske parallellt med min andra utbildning. Det blir hårt, 125% studier är inte att leka med. Men 100% av dem är faktiskt Speldesign. Jag har redan gått lite mer än en månad i skolan och känner inte ens av tröttheten som brukar förgöra min motivation under hösten, jag blir snarare mer pepp för varje vecka som går. Och för varje vecka som går ser jag utvecklingen, får ett mål och går i mål, vecka ut och vecka in. Deadline hit och deadline dit. Jag har äntligen hittat rätt.
Tidigt en lördag i våras fick jag ett samtal från mamma, min katt Cirkus låg på djurakuten i Växjö. På söndagen åkte jag hem till föräldrarna för att jag inte kunde sitta i Nässjö och vara nervös. På måndagen så åkte vi in till djursjukhuset och Cirkus hade under helgen försämras och inga mediciner hjälpte. De hade diagnostiserat förgiftning. Jag kunde inte ta beslutet för att avliva Cirkus förren jag hade sett provsvaren från senaste insatta medicin. De kom tillbaka och visade att hon snarare blivit sämre och vi tog bort henne.
För er som inte vet vem Cirkus var så köpte jag henne när jag flyttade till min första lägenhet. Hon blev 4 år. Otroligt speciell, otroligt älskad och om min syster var här skulle hon säga att Cirkus var läskig, hon hade ett otroligt humör.
Några månader innan Cirkus dog räddade mamma en kattunge i stallet, Tivoli, som mot alla odds återhämtade sig efter sin nära-döden-upplevelse. Tivoli är nu väldigt fin, mindre rädd och trivs mer och mer för varje dag som går. Också en väldigt speciell katt.
Don Don som hade fått stå ut med två olika sällskapshästar under 2008 fick sig en ny sällskapshäst, en D-ponny som heter Playboy. De trivdes otroligt bra ihop, som de två gamlingarna de var. Däremot som gjorde Don Don illa sig runt mars-april och blev halt. Denna hältan blev inte bättre utan snarare sämre och det visade sig vara hans framknän. Båda två. De var utslitna och hade atros i mängder. Men han var 25 år, en gammal travare och fantastisk utöver sina knän. Vi behandlade honom med smärtstillande och anti-inflammatorisk men en häst klarar inte av att gå långa perioder på mediciner så under sommaren fick han gå utan smärtlindring, med hoppet av att han skulle läka. Det gjorde han inte. Vår underbara veterinär förklarade för oss att Don Don kommer få mer ont i sina knän när kylan kommer och vi tog bort honom i början av september.
Så vi stod inför valet att ha hästar eller inte. Boyen, sällskapshästen, kunde vi lämna tillbaka eftersom vi inte ägde honom. Men jag stod på mig, jag ville inte bo här om vi inte hade hästar och gården skulle inte vara detsamma utan hästarna. Då hittade vi Caspers annons på internet. En otrolig rackare på 2 år, nordsvensk, som hela familjen älskade direkt. Vi köpte honom och en lång dröm hade gått i uppfyllelse, mamma har alltid velat ha en nordsvensk.
I veckan som gick kom veterinären ut igen. Boyen har haft lite problem med kisseriet och vi hade gjort allt för att diagnostisera det, bantat ner honom och tvättat rent. Veterinären gav honom lugnande och kollade upp honom. Det visade sig att Boyen har cancer. Av alla saker som det hade kunnat vara var de det värsta tänkbara. Boyen är, liksom Don Don var, otroligt fin annars. Vacker päls, bra hull, glad och nöjd. Under de närmaste veckorna kommer Boyen att komma upp till Don Don (om ett sådant ställe finns) igen.
Tack och lov så har vi så underbara kontakter som hjälper oss att hitta ett nytt sällskap till Casper som absolut inte ska behöva må onödigt dåligt av denna förändring. Det blir en liten 1årig New Forest-hingst som granngården äger, jag hoppas de ska trivas ihop och att vi orkar med honom. Men han uppvisade inte något extremt beteende utan jag tror att det ska gå bra.
Jag säger bara en sak som detta året: det är inte slut ännu. Man måste se möjligheterna och se framåt. Jag håller på med min utbildning inom datorer och har lämnat in en ansökan om att gå Steg-1 inom galoppsporten, vi har vår unghäst som utbildningen går bra för. Året går på plus-minus-noll även om mitt psyke är överhettat.
What doesn't kill you make you stronger!
