ONE CONFUSED LADY
Hur ska jag skriva detta då. Efter några samtal här ikväll har jag fått det konstaterat. Det är inte ett normalt stadie att inte komma på att man känner nånting. Vilket ger mig följande slutsats om hur jag tacklar mitt liv:
1. Nånting ger mig ångest, jag försöker komma på källan av det.
2. Jag tar den ångesten och omvandlar den till en energi att förbättra mitt liv.
3. Går den inte omvandla som ett av mina minnen stålsätter jag mig, ignorerar känslan minnet ger mig till att jag har löst anledningen/triggern till att jag fick ångest.
Dessa tre steg ger mig ett ganska ångestfritt liv, jag får viktiga saker gjorda och jag går vidare i min utveckling. Den stora frågan är: Har jag bearbetat de saker som har hänt mig och gått vidare? Eller har jag gjort en väg runt den sista bearbetningen som funkar bra, men kanske inte lika bra som det kunde gjort?
Och hur kommer det sig att jag blir så hyper?
1. Nånting ger mig ångest, jag försöker komma på källan av det.
2. Jag tar den ångesten och omvandlar den till en energi att förbättra mitt liv.
3. Går den inte omvandla som ett av mina minnen stålsätter jag mig, ignorerar känslan minnet ger mig till att jag har löst anledningen/triggern till att jag fick ångest.
Dessa tre steg ger mig ett ganska ångestfritt liv, jag får viktiga saker gjorda och jag går vidare i min utveckling. Den stora frågan är: Har jag bearbetat de saker som har hänt mig och gått vidare? Eller har jag gjort en väg runt den sista bearbetningen som funkar bra, men kanske inte lika bra som det kunde gjort?
Och hur kommer det sig att jag blir så hyper?
Kommentarer
Trackback
